Jag har saknat så det värkt i kroppen
“En av de mest självklara beståndsdelarna i en gudstjänst är själva mötet, att man för en stund lämnar det egna och blir en del av något gemensamt och större. Jag har saknat det de här veckorna så att det värkt i kroppen. Jag har saknat handslagen, kramarna och blickarna. Nu när vi inte är tillåtna att handhälsa och kramas märker man hur mycket det betyder att någon rör vid en. Den yttre beröringen får ens inre att utsöndra ämnen som man behöver för att känna sig levande. Jag har saknat de korta spontana samtalen på väg in och ut, att sjunga ihop med andra och att be kollektivt.”
Rubriken på detta inlägg kommer från titeln på en krönika av Tomas Sjödin i GP. En krönika om att sakna mötet med andra i gudstjänsten.
Jag försöker var söndag sätta mig och titta på någon av alla dessa gudstjänster som jag kan besöka från mitt vardagsrum nu för tiden. Det har varit bra gudstjänster, fint producerade, bra val av sånger, predikanter som talat till mig. Men det finns en sak som jag inte fått del av där hemma i vardagsrummet. Mötet med mina vänner. Att få ses, kramas, kolla hur det gått med ditt och datt sen vi sågs senast.
Så, jag hoppas att ni känner att jag längtar efter er. Längtar efter att få ses, inte bara hälsa på håll eller prata i telefon. Förgätmigej!! Glöm mig ej!
